Måndag, 7/2 -11
Försöker glömma och sluta tänka med hjälp av nostalgi från yngre år, med andra ord; The Moffatts. Ni är välkomna till att skratta om ni vill. Jag bryr mig inte.
Det är lustigt hur saker och ting kan förändras så snabbt. Livet är fyllt av ironi. Livet älskar ironi. Och genom detta faktum tycker jag inte om livet och dess små lekar just nu. Men enligt Stephen Hawking är ju universum uppbyggt av asymmetri. Om symmetri existerade i universum skulle vi inte existera. Asymmetri, eller kaos, är alltså livets grundpelare, så varför skulle livet självt vara någonting annat?
Ja, jag kanske låter oerhört bitter, men jag skulle nog mer vilja se det som filosofisk. För det är mer där min känloström rör sig just nu.
Jag drack just te; Kiss Me, Kate. Jag älskar det teet, för att inte tala om hur mycket jag tycker om namnet på det. Om jag någon gång bestämde mig för att uppfinna en te-smak skulle jag också ge den något namn i den stilen.
Är det illa att jag sjunger med i alla låtar som kommer upp för stunden? Vissa kan alla texter utantill med exempelvis Michael Jackson, jag kan alla texter utantill med The Moffatts. Sådant är fint. Nu bestämmer jag mig för att det inte är illa alls. För er som inte vet vilka The Moffatts är så var det ett typiskt sådant där pojkband under 90-talet. Den första skivan jag ägde var med dem. Så därför har det naturligt blivit så att jag lyssnat väldigt mycket på just den skivan i mina dagar. Så i och med att de bara släppt två skivor (som jag vet om i vilket fall) är det inte fullt så konstigt att jag kan de flesta låtarna som gjorts utav dem. Det som däremot är lite konstigare är att jag faktiskt tycker att många låtar är bra. Till exempel: The Moffatts – Raining In My Mind. Då är ju frågan om det grundar sig i uppskattning av musiken eller i uppskattning av nostalgin som innefattar sig när jag hör dessa låtar? Eller, skitsamma, egentligen.
Och nu om ni ursäktar ska jag återgå till min nostalgi på egen hand och förflytta mig mot sängen. Om inte älskade fussi fortsätter befinna sig vid datorn, det vill säga.
Det är lustigt hur saker och ting kan förändras så snabbt. Livet är fyllt av ironi. Livet älskar ironi. Och genom detta faktum tycker jag inte om livet och dess små lekar just nu. Men enligt Stephen Hawking är ju universum uppbyggt av asymmetri. Om symmetri existerade i universum skulle vi inte existera. Asymmetri, eller kaos, är alltså livets grundpelare, så varför skulle livet självt vara någonting annat?
Ja, jag kanske låter oerhört bitter, men jag skulle nog mer vilja se det som filosofisk. För det är mer där min känloström rör sig just nu.
Jag drack just te; Kiss Me, Kate. Jag älskar det teet, för att inte tala om hur mycket jag tycker om namnet på det. Om jag någon gång bestämde mig för att uppfinna en te-smak skulle jag också ge den något namn i den stilen.
Är det illa att jag sjunger med i alla låtar som kommer upp för stunden? Vissa kan alla texter utantill med exempelvis Michael Jackson, jag kan alla texter utantill med The Moffatts. Sådant är fint. Nu bestämmer jag mig för att det inte är illa alls. För er som inte vet vilka The Moffatts är så var det ett typiskt sådant där pojkband under 90-talet. Den första skivan jag ägde var med dem. Så därför har det naturligt blivit så att jag lyssnat väldigt mycket på just den skivan i mina dagar. Så i och med att de bara släppt två skivor (som jag vet om i vilket fall) är det inte fullt så konstigt att jag kan de flesta låtarna som gjorts utav dem. Det som däremot är lite konstigare är att jag faktiskt tycker att många låtar är bra. Till exempel: The Moffatts – Raining In My Mind. Då är ju frågan om det grundar sig i uppskattning av musiken eller i uppskattning av nostalgin som innefattar sig när jag hör dessa låtar? Eller, skitsamma, egentligen.
Och nu om ni ursäktar ska jag återgå till min nostalgi på egen hand och förflytta mig mot sängen. Om inte älskade fussi fortsätter befinna sig vid datorn, det vill säga.
Kommentarer
Trackback