Onsdag, 7/12 -11
Jag orkar verkligen inte. Tanken på att vi kanske inte har någonstans att ta vägen om lite drygt tre veckor skrämmer skiten ur mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Har fortfarande inte fått något svar från R. Ovissheten är fruktansvärd, samtidigt som jag bävar inför svaret. Dock skulle det vara bra att veta så att man kan börja jaga lägenheter. Däremot är det fruktansvärt svårt att få en lägenhet på så kort varsel, oavsett om det gäller ett första- eller andrahandskontrakt. Det kommer inte fungera att bo hemma hos mor och hemma hos min fader är vi inte välkomna, i bemärkelsen att bo där. Jag har en stor, obehaglig, kvävande klump i magen som inte vill försvinna. I vanlig ordning pekar jag ut en syndabock. I det här fallet kallas syndabocken för "ÖBO".
Tisdag, 6/12 -11
Det är tur att jag inte har panik eller liknande. Jag kan inte slappna av. Har alldeles för mycket i huvudet. Jag försöker fokusera på plugget, men det är sjukt svårt. Lägenheten har fuckat upp sig. Jag orkar inte gå in på detaljer. Men vi kanske inte har någonstans att bo efter december månad. Jag har tenta på torsdag, så jag måste verkligen (VERKLIGEN!) plugga, men hur ska det gå till? Jag försöker tänka att det inte finns någonting att göra åt det precis nu, denna sekund. Jag måste få svar från R, som vi hyr lägenheten av, först innan jag kan göra någonting. Innan jag vet vad som händer och vad som kommer att hända. Men än dock kan jag inte sluta tänka på det. Har suttit sedan jag vaknade och letat lägenheter, hemsidor till privata fastighetsägare osv. Med det gjort borde jag verkligen försöka plugga. Bortsett från lägenheten så oroar jag mig för pengar. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nicole är på jobbet, så mina tankar är fria till att komma och gå som de vill utan någon lugnande röst eller något som distraherar utifrån. Jag orkar inte. Är på helspänn. Känner mig förvirrad och splittrad. Borde återgå till soffan och plugget. Ska försöka göra det. Puss.
Torsdag, 1/12 -11
Jag har ganska mycket på min tallrik just nu och det känns som om jag står ansvarig för att allting ska fixas, att det är mitt ansvar att ordna upp allting. Jovisst, vissa saker ligger på mig, men det känns som om jag står ansvarig för saker som inte enbart jag är inkluderad inom. Det är inte så att andra personer lumpar över allting på mig, men det känns ändå som om det är mitt jobb att ordna upp det. Varför vet jag inte, jag måste lära mig att inte ta på mig för mycket.
Jag har en tenta nästa vecka som jag måste plugga till. Därefter väntar ett uppsatsarbete som kommer ta mycket av min tid. Som grädden på moset har jag också tre kompletteringar som måste göras. Vi har fått erbjudande om en lägenhet som vi antagligen ska tacka ja till, vilket innefattar flytt och allt sådant där inom en månad. Vi har dåligt med pengar. Sedan har vi ytterligare en sak som jag censurerar bort från det här utlägget. Jag känner bara att jag har mycket att tänka på. Det jobbiga är då att jag snarare blir paralyserad än produktiv, vilket bidrar till att jag inte får någonting gjort och således blir än mer stressad.
Nej, jag borde sätta igång med plugget, det gör inte sig självt. Det är bara att tvinga sig på det.
Jag har en tenta nästa vecka som jag måste plugga till. Därefter väntar ett uppsatsarbete som kommer ta mycket av min tid. Som grädden på moset har jag också tre kompletteringar som måste göras. Vi har fått erbjudande om en lägenhet som vi antagligen ska tacka ja till, vilket innefattar flytt och allt sådant där inom en månad. Vi har dåligt med pengar. Sedan har vi ytterligare en sak som jag censurerar bort från det här utlägget. Jag känner bara att jag har mycket att tänka på. Det jobbiga är då att jag snarare blir paralyserad än produktiv, vilket bidrar till att jag inte får någonting gjort och således blir än mer stressad.
Nej, jag borde sätta igång med plugget, det gör inte sig självt. Det är bara att tvinga sig på det.