- "Though this feeling I can't change"

Jag borde inte ha panik. Jag ska inte få panik. Jag borde andas och känna mig lugn och tillfreds. Men dessvärre är ju så inte fallet. Jag är uppriktigt sagt ett nervsammanbrott pga tankar kring framtiden och hösten. Eller, ja, framtid och höst.. Det är en månad kvar. En månad till kursstart. Tre veckor tills vi egentligen skulle behöva ha en lägenhet. Vi har ingen lägenhet. Jag har aldrig pluggat på Universitet. Jag oroar mig för tid, för pengar, för utrymme, för nya människor, för nya miljöer, för plugg. Var ska vi ta vägen? Vi kan inte bo hemma hos min mamma förevigt. Tänk om vi inte får någon lägenhet? Det är så illa så att jag drömde om det inatt. Jag drömde om lägenhetssökande. Det här tar kål på mig. Och det som är mest frustrerande är att det känns som om jag är den enda som direkt engagerar mig. Jag måste prata med pappa. Se om han kan prata med någon av sina kontakter. Lägga in ett gott ord. Det hände också i min dröm.

Just nu försöker jag stoppa mig själv ifrån att lipa. Det låter patetiskt och som en överreaktion, och det är mycket möjligt att det är just det. Men så är fallet. Just nu försöker jag mest bara hålla mig fokuserad. Tar en snus och försöker att lugna ner mig. Jag borde kanske försöka fokusera på någonting annat. Färga håret kanske. Jag funderade på att läsa, men jag insåg att jag inte kommer kunna fokusera på boken. Eller om jag borde ringa någon, prata med någon, ventilera tankar. Jag kan inte prata med mamma. Hon tycker att det är jobbigt när jag pratar bekymmer då hon har eget att tänka på. Jag förstår henne. Det kommer snart valpköpare hit, hon är lite nervös inför det. Nu har hon åkt iväg för att möta upp dem. Jag vill att Nicole ska vakna, jag vill prata med henne. Jag brukar bli lugn då. Tills dess ska jag sätta mig utomhus tror jag. Eller, ja, tills mamma kommer hem igen.